Våga surfa i skärgården

Det är två relativt rutinerade surfare och jag. Ulf Mård har förflutet som snowboardproffs och har spenderat mycket tid i Biarritz de senaste åren. Precis som erfarna surfaren Jörgen Lindqvist surfar han också ofta Sveriges första och mest beryktade surfställe: Torö Stenstrand. Jag är något mindre erfaren men när vågorna rullar in på Nåttarö är det en skärgårdsutflykt jag inte vill missa.

Vi baxar iland surfbrädor, våtdräkter, torrt ombyte och packning med matsäck och kaffetermosar och vandrar med brädorna under armen mot Storsand på den östra delen av ön. Det är en 20 minuters promenad som vi avbryter med att besöka öns kanske största turistmagnet, Drottninggrottan, som tagit sitt namn från drottning Maria Eleonora som enligt ganska svajiga källor påstås ha sökt skydd här på flykt ur Sverige efter att hennes man Gustav II Adolf dött. Vid Storsand rullar det in vågset upp till en halvmeter ungefär. Det där med Knolls grund och tre meter våghäv har på något sätt transformerats till mer realistiska vågor. Och så är det med surfing i Sverige. Det är svårt att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Östersjön är nyckfull och det hinner sällan bygga upp rejäla vågor som i lugn och ro kan ordna sig i lätt avlästa set.

Vi fortsätter söderut och det är en nästan komisk syn. Tre människor med varsin surfbräda under armen stretar fåfängt i den hårda vinden på kala klippor. Det visar sig att vågorna inte hinner bryta innan de exploderar mot klipporna så någon surfing blir det inte tal om till en början. Surfare brukar prata om bomkörningar när surfingen uteblir. Vi bomvandrar söderut men efter någon timmes rekognosering vänder vi om och slår läger på Storsand. Vi ser en havsörn. Några korpar ropar från skogen. Det doftar höst och himlen antar ibland närmast bibliska proportioner när lågtrycket rör runt i luftmassorna.

På storsand rullar ett pytteswell in i viken. Vattentemperaturen är 10 grader, vilket är något över genomsnittet för den här tiden på året. Vi surfar inne i vikens södra del någon timme innan jag blir kall och får ge upp. Och alla som blivit ordentligt nedkylda kan nog tänka sig in i situationen att kränga av sig en fem millimeter tjock våtdräkt med stela fingrar. Det tar tid. Och det är kallt innan man får på sig torra kläder.

Varför inte torrdräkt kanske någon tänker då? Tyvärr går det inte att surfa i torrdräkt, dels behöver du kunna dyka under vågorna, dels är torrdräkten för otymplig – det är tillräckligt svårt att bete sig smidigt i våtdräkt. Jörgen och Ulf har dock bättre våtdräkter än jag, eller så är dom bara lite tuffare. De paddlar istället över till stenrevet i norra delen av viken och tar betydligt större vågor. Ytterligare två surfare har anslutit. Annars är det bara vi och en vindsurfare från Estland.

Det är många parametrar som ska stämma för att surfbara vågor ska uppstå. Oftast är det för lite vind. Och inte sällan är det för mycket vind på fel ställe, där man ska surfa, då blåser vågorna sönder. Eller så är det fel riktning på vinden eller vågorna. Lågvatten, högvatten. Fetch, det vill säga hur långt har vågorna färdats – ju längre desto bättre. Hur länge har det blåst? Vågperiod? Våghöjd. Trängsel i vattnet – är du nybörjare får du inga vågor om du hänger med erfarna surfare. Och så vidare. Men kanske är det lite av charmen med surfing i Sverige. Det är krångligt men när allt stämmer är belöningen kanske större?

Jag ska inte citera Karin Boyes dikt I rörelse nu men ni förstår vart jag är på väg. Det är inte bara själva surfingen det handlar, det är umbärandena som tar dig till vågen som också räknas. Om man jämför tiden att planera, resa och hitta en surfbar våg med tiden man de facto står upp på brädan blir det nästan löjligt. Timmar, eller i det här fallet, utflykten till Nåttarö, en heldag, kontra de futtiga sekunder jag står på brädan matchar egentligen inte varandra. Fortsätter jag att jämföra med andra outdooraktiviteter i skärgården såsom paddling eller skridskoåkning skulle det innebära att lägga en hel dag för att få skrinna ett dussin skär eller paddla trettio paddeltag.

Det känns ganska svårt att motivera. Men surfare är ett sparsmakat släkte. Det handlar om det där svårfångade ögonblicket då du uppfylls så fullständigt av något att tid och rum försvinner. Vi plaskade runt på i bästa fall knähöga vågor i kylslaget vatten – långt från instagramvärdiga ljumma turkosa jättevågor på Hawaii. Men känslan är densamma. När du väl lyckats få till allt rätt: väder, vågor, rätt plats, rätt tid, du har tajmat ett vågset och valt rätt våg att paddla in på – då pirrar det rejält. Och det tror jag skiljer surfing från nästan all annan upplevelse eller aktivitet.

Kajakpaddlingen har sin monotona meditativa charm. Skridskoåkningen lever på sensationen att det känns som att flyga utan att lämna jordytan. Surfing är det långsamma sökandet. Att sträva mot perfektion, att försöka tajma naturen och vara som bäst i fokus när exakt rätt förhållanden behagar inträffa. Är du inte där på exakt rätt ställe i exakt rätt stämning med exakt rätt fart i perfekt balans just då rullar vågen förbi dig.

Vi kan inte påstå att surfingen denna dag på Nåttarö var någon riktig kioskvältare. Men det funkade. Planeringen och resan bar frukt. Mission completed. Och hur man än vänder och vrider på det blir det ett litet äventyr i vardagen. En skärgård som lämnat sommarbesökarna bakom sig och förbereder sig för vintern. Ett brusande hav och en aktivitet som kräver sin tribut i kyla och mjölksyra. Det är skönt att åter kliva in i båtvärmen. Solen sänker sig bakom Nynäshamn och fastlandet när vi angör brygga. Utanför Nynäs Rökeri skyltar man om att det är räkmackans dag. Men ingen av oss gör sig besväret att avbryta en skyndsam hemfärd för att krascha i soffan.

Svensk vågsurfing tog sin början i slutet av 1970-talet då vindsurfingboomen drog adrenalinjägare till Sveriges kuster och sjöar. Två av pionjärerna, Binge Eliasson och Janne Ekstedt, upptäckte tidigt att Torö Stenstrand söder om Stockholm emellanåt bjöd på surfbara vågor. 1980 var en handfull surfare inget ovanligt i vattnet utanför Torö. Det här var givetvis före både mobiltelefoner och väderappar. SMHI hade faktiskt inte ens vågprognos på den tiden så det var en ganska livlig telefontrafik till lotsutkiken på Landsort i ämnet ”är våghävningen större än en meter från syd?” I och med att allt fler resande svenskar tog med sig surfbrädor hem till Sverige blev surfing allt populärare.

Den stora boomen kom under 1990-talet och idag finns både ett surfförbund och ett landslag som deltar i internationella tävlingar. Torö i Nynäshamn är kanske Sveriges mest beryktade surfställe men allt fler platser frekventeras, varav de mest kända är kring Varberg, på Gotland och i Salusand (mellan Nordmaling och Örnsköldsvik). I Stockholms skärgård finns fler ställen än Torö och Nåttarö men hemlighetsmakeriet och trängseln kan vara stor så det kan löna sig att själv studera sjökort och vågriktningar och själv upptäcka sitt eget smultronställe.

Text: Niclas Sjögren. Foto: Henrik Trygg